Arbetsskadad som jag är, lägger jag märke till när barn har svårigheter med motoriken, t ex är tågångare.

Exempelvis hade en av mina söner en klasskamrat som stod på sidan om när det var rast och de andra grabbade åt sig klubba och boll och stack ut för att spela. Stackaren kände ju sin begränsning och ”ville” inte vara med. På fritiden var det TV-spel som gällde för hans del, vilket innebar att han i den gruppen blev rätt ensam.

Jag var många gånger tänkt att berätta för hans föräldrar att jag skulle kunna hjälpa honom med detta men lät bli för att det kan vara så väldigt känsligt att någon utomstående kommer och påpekar att man sett att något är annorlunda med ens barn.

Rätt eller fel? Om de skulle ta illa upp skulle han ju ändå inte få hjälp. Å andra sidan antog jag att de visste vad jag jobbade med och att de skulle komma till mig när de var redo. Så blev det inte…

Tyvärr, då forskning visar att den som har dålig motorik som barn, har sämre fysisk och psykisk hälsa som vuxen. Man har även sämre motorik som vuxen också eftersom detta inte går bort av sig själv (i så fall skulle det ju inte finnas vuxna som går inåt med fötterna eller på tå t ex).

När jag ringt föräldrar och erbjudit sensomotorisk träning för barnet på skolan är det ingen som tagit illa upp utan alla har tackat ja direkt. Är det för att i tonåren är både föräldrar och barn så medvetna om att barnet har det besvärligt på flera sätt och då tar man tacksamt emot och provar den hjälp som erbjuds?

Hur skulle du ha reagerat om någon annan förälder berättat att ditt barn behöver hjälp med motoriken?

Postat i Barn och idrott, Okategoriserade